I somras gifte sig två av våra kompisar. De hade önskat sig en tavla av mig i bröllopspresent, jättekul tänkte jag och målade en akvarell med bröllopsparet i åtanke. Jag målade och målade, köpte en ram och ramade in. Slog in presenten, skrev ett kort och sen sa det bara stopp. Tanken att ge bort just den tavlan blev ångestfyllt. Motivet på tavlan var väl egentligen helt ok men inte tillräckligt bra att det skulle kännas roligt att ge bort den. Istället fick de en liten skamsen förklaring på bröllopet att de inte alls skulle få presenten som det var tänkt utan att de istället skulle få välja en av mina tavlor.
Även om det just då kändes lite snopet att komma tomhänt tror jag att det blev bäst så i slutändan. De valde min tavla med aporna och verkar vara riktigt nöjda att få hem den nu. Känns bra att veta att de har en tavla de gillar och inte bara en som de halvgillar men ändå har upp för att det var en present.
Ibland blir det inte alltid som man tänkt…ibland blir det faktiskt bättre.