Jag kommer nu att skriva mitt mest personliga blogginlägg någonsin (och längsta.) Det här inlägget har ingenting med jobb eller illustrationer att göra utan handlar om vad som hände mig i somras. Det blir väldigt långt för det blev ganska många vändor och orkar ni inte läsa allt så är det helt ok, jag skriver det här mest som terapi för mig själv. Jag har bollat fram och tillbaka för mig själv om jag skulle skriva det här inlägget eller inte men kom fram till att nu när det är snart fem månader sen det hände och har därför fått en liten distans till det. På nått sätt känns det också som det blir ett slags avslut nu när skriver ner allt i text, och det behöver jag.

Eftersom jag mest bara skriver om saker som har med illustration att göra så skrev jag aldrig i bloggen att jag och min man väntade barn. Vi var verkligen superglada och barnet var beräknat till den 13 juli. Natten till den 13 juli började värkarna (sjukt punktlig bebis) men det dröjde fram tills nästa natt innan vi åkte in till Karolinska. Då hade värkarna blivit ganska jobbiga och med bara 3 minuters mellanrum. Min stora oro jag hade haft innan var om man inte skulle få stanna utan blev hemskickade igen. Jag hade därför ringt till Karolinska flera gånger under dagen för att höra vad dom tyckte. Till slut tyckte vi att det var dags och efter en undersökning så konstaterade barnmorskan att vi absolut skulle få stanna. Bra! Vi smsade familjen och berättade att bebis var på väg och att allt såg ut att flyta på fint.

Så var tyvärr inte fallet. Förlossningen tog extremt lång tid och det var om jag ska vara ärlig helt fruktansvärt. Jag fick värkförstärkande i dropp och mot slutet så fick jag ingen bedövning alls för att förlossningen ändå var så pass långt gången (man såg huvudet) och lustgasen funkade inte alls för mig utan det blev bara en känsla av panik. I fyra timmar hade jag krystvärkar! Kändes som att kroppen på riktig höll på gå av i mitten. Bebisen var ganska stor och vattnet hade inte gått så det låg en hinna emellan och klämde. Ovanpå det så låg hon med näsan åt fel håll, hon hade helt enkelt fastnat. Flera läkare försökte och sugklockan sattes på plats (vilket jag anser är ett tortyrredskap och hade jag vetat hur den såg ut och fungerade så hade jag skrivit ABSOLUT INTE i mitt förlossningsbrev) men så fort läkarna insåg att hon låg vänd med huvudet åt fel håll så släppte dom på klockan. Dom drog som tur aldrig för klockan hade börjat hasa ner mot hennes ena öga. I det här läget så säger läkaren till mig, nu måste vi få ut bebisen så det blir snitt. Min enda tanke var ”gör vad ni vill, jag bryr mig inte men få det bara att sluta”. Jag så trött att jag hade svårt att bokstavligt talat hålla ögonen öppna när läkarna pratade med mig. Att få ett akut kejsarsnitt kändes som att vara med i en film. Sängen rusades till ett rum som fylldes med läkare. Under tiden som alla gjorde i ordning mig för operation bedövades jag och hade jag inte varit bedövad lagom till att dom var redo så hade jag blivit sövd. Extremt overklig känsla av att ha en hel hög men människor som man känner står och gräver inne i ens kropp (utan att det gör ont) och sen blixtsnabbt får ut barnet. Hon hade kommit så pass långt ner så dom fick putta tillbaka henne och sen dra ut med fötterna först. När jag fick veta att det skulle bli akut snitt så vågade jag inte fråga om det var fara för mig eller barnet, ens största skräck är ju att något skulle hända med bebisen så den frågan var helt enkelt för läskig. Plus att det handlade om minuter i detta läge. När bebisen var ute så sprang en läkare iväg med henne och Erik fick springa med. Det var extremt läskigt att inte veta om bebisen ens levde men Erik kom snabbt tillbaka och berättade att vi hade fått en ”liten (4,3 kg) flicka och att hon mådde väldigt bra. Läkaren kom och gav mig barnet men då var jag så utmattad så jag bara skakade och var rädd att jag skulle tappa henne så Erik fick ta henne igen. Jag fick åka till uppvaket och Erik och vår dotter som fick namnet Juno fick ett rum på BB.  Efter några timmar fick även jag åka till BB och då kunde jag höra av mig till resten av familjen som hade hunnit bli extremt rädd då förlossningen hade tagit för lång tid så dom förstod att det hade inte gått så bra.

Dagen efter kommer min mamma och två systrar och hälsar på. Dom har med sig fina blommor och godis och vi sitter och pratar en stund och jag berättar att jag har väldigt ont i magen och min familj ger rådet att försök att stanna kvar så länge det bara går. (Inte visste jag då att det skulle bli resten av sommaren.) Efter en stund åker familjen hem och dom berättar i efterhand att dom hade reagerat på att jag var väldigt blek men eftersom jag hade varit med om en extremt tuff förlossning med akut kejsarsnitt så tog alla för givet att det berodde på det, även jag själv. Nu hade det gått 24h sen Juno föddes och läkarna har tagit bort min kateter för att jag ska kunna kissa själv. På kvällen började jag må mer och mer dåligt och jag kunde fortfarande inte kissa. Barnmorskan uppmanade mig att dricka mycket för det var väldigt viktigt att blåsan börjar fungera som vanligt men det kändes helt omöjligt. Svetten rinner på mig och jag mår illa och försöker kräkas men det är som att något är i vägen. Barnmorskan som jobbade den kvällen hade hela tiden sagt hur viktigt det var att jag skulle försöka amma men jag hade så ont i magen att jag inte kunde ha Juno på mig. Hon kom in i vårt rum och såg hur dåligt jag mådde och jag sa att jag var rädd att min urinblåsa skulle spricka (kändes som det) och då sa hon att hon skulle tömma min blåsa för att det inte skulle hända. När jag mår som sämst kommer jag på idén om att allt det här kanske beror på att jag har lågt blodsocker och beställer in en skål med yoghurt och cornflakes. När jag sitter på sängen sjöblöt av svett, försöker äta mina cornflakes så smäller det bara till i magen och jag skriker ut ett AJ. Erik blir direkt orolig och ropar på hjälp. Barnmorskan har nu tömt min blåsa och det var nästan inget alls så hon börjar bli riktigt orolig för varför jag hade så ont i magen. Hon tar mitt blodtryck och efter det larmar hon och då rusar det in fullt med läkare på rummet och dom börjar hänga upp blodpåsar på sängen. I det här läget så är jag ganska borta och har svårt att hålla ögonen öppna.  Kom ihåg att jag tänkte att det här är andra gången jag inte orkar titta på dom som pratar med mig, måste bero på att jag är en otrevlig människa. Sjukt att man hinner tänka så istället för att förstå att man är i ett allvarligt läge och jag var nog inte så långt ifrån att bli medvetslös just då. Det måste ha varit fruktansvärt för Erik att se hur dom springer iväg med mig samtidigt som har står och håller en liten bebis som är bara 24 h gammal. Jag får åka ner till röntgen och personalen lyfter upp mig på bordet. Nu är det samma känsla igen som när jag fick snittet, det är människor överallt och alla drar och sticker i mig. Förutom en undersköterska som hade som enda uppgift att hålla mig i handen. Efter en snabb röntgen så säger läkaren till mig att dom ska öppna upp hela min mage. Min enda fråga var hur lång tid skulle det ta och att ni måste lova mig att ni säger till Erik att jag kommer snart. Sen efter det hör jag hur läkaren som har tittat på mina röntgenplåtar säger till narkosen, söv henne NU. Det är levern……. sen somnade jag.

Jag hade fått en inre blödning från levern och fick ligga nedsövd i 30h med öppen mage. Under den här tiden så satt mamma och Erik med mig. Jag låg i respirator och ingen vågade fråga hur allvarligt det var. Läkarna sa hela tiden till mamma och Erik att jag var nedsövd av komfortskäl. I efterhand fick jag veta att det var nära att jag miste livet den kvällen. Jag hade förlorat tre liter blod och läkarna hade inte kunnat se vart blödningen kom ifrån. Under dom här 30 timmarna så väcktes jag upp en gång och fick prata lite med mamma och Erik, eller prata gick inte för jag hade fullt med slangar i halsen men jag fick skriva lite på ett papper. Jag var mest orolig för vart Juno var (Erik hade fått tre barnmorskor som barnvakt…ganska bra!) och han visade en bild på henne hur hon var med dom på expeditionen. Sen så låg jag mest och tänkte på hur mjuk sängen var… jag var så extremt nerdrogad här eftersom min mage var fortfarande öppen då. Efter dom här 30 timmarna så bestämde läkarna att det inte gick att låta mig ligga öppen längre och magen stängdes igen. 32 klamrar över hela magen. Jag hamnade på uppvaket igen och den här gången fick jag ligga i ganska många timmar innan jag fick flytta.

Jag var för dålig för att få vara på BB så vi hamnade på antenantalavdelningen för där kunde jag få mer vård, det fanns barnmorskor som kunde hjälpa till med Juno och det fanns även plats för Erik att bo kvar. Vi blev kvar på den avdelningen i två veckor och det är verkligen dom två värsta veckorna i mitt liv. Det var extremt många känslor i kroppen. Först var man så glad att vi hade fått en frisk liten flicka men eftersom jag var i så extremt dåligt skick, var tungt medicinerad, började hallucinera så fort jag stängde ögonen och hade ont i hela kroppen så var det svårt att inte känna sig ledsen. Jag var ledsen över att jag mådde dåligt, att jag inte kunde hålla i Juno och att vi missade den här underbara första tiden som alla pratar om. I det här läget kunde jag inte ens gå på toaletten utan att två sjuksköterskor hjälpte mig, att prata var utmattande och varje gång jag sov så spelades den ena skräckfilmen läskigare än den andra upp och varje natt drömde jag att människor dödade min hund Idefix på vidriga sätt. När det började närma sig två veckor och jag trodde att snart får vi åka hem så kommer läkaren och säger att mina värden hade blivit sämre och att jag hade fortfarande en blodansamling i magen som dom var rädda höll på att bli infekterad. Jag hade en ganska naiv bild av att jag långsamt skulle bli bättre i en rak linje. Så var verkligen inte fallet och det tog ganska lång tid innan jag kunde acceptera det. Jag fick min första dränering som jag även fick ha kvar när vi åkte hem på permission över helgen. När vi kom tillbaka till sjukhuset så togs dräneringen bort och jag blev utskriven med en massa antibiotika.

Jag trodde ju nu att jag snart skulle börja må bättre. Jag var fortfarande i väldigt dåligt skick och orkade inte sitta upp någon längre stund utan låg mest i sängen och vilade. Efter några dagar blev jag sämre och började få ont i magen igen. Mamma ringde in till Karolinska och berättade läget och dom sa till oss att vi skulle åka in till förlossningen för där fanns det en läkare som skulle titta på mig. Vi satt på förlossningen en hel dag och jag fick göra en ny röntgen. Efter 10 timmar hade flera läkare kommit fram till att jag skulle läggas in igen och den här gången hamnade jag på gynekologavdelningen. Erik och Juno sov med mig första natten men det var så himla varmt i somras och jobbigt för Juno att vara på ett varmt sjukhus hela tiden så vi beslutade att dom skulle komma och besöka mig under dagarna men inte sova på sjukhuset. Under tiden jag låg på den här avdelningen så fick jag göra en undersökning där de gick ner med kameror i mina lungor för att leta efter ett litet föremål (som dom aldrig hittade) plus dränera min ena lunga som hade samlat på sig vatten. Dom visste om att jag hade en blodansamling kvar i levern efter dräneringen men i det här läget tyckte läkarna att det bästa var om kroppen fick ta hand om det. Efter att min lunga hade blivit dränerad så sa personalen att jag kunde bli utskriven om jag mådde bra. Jag hade egentligen extremt ont i lungan efter dräneringen men ville så gärna komma hem så jag sa aldrig hur ont jag hade och blev därför utskrivet.

Två dagar var jag hemma den här gången. Första dagen var helt ok men andra natten hade jag så ont så jag kunde inte ligga ner i sängen för då gick det inte att andas. Jag fick hjälp av Erik upp och jag sa att det går bättre om jag sover i en stol (under hela den här perioden bodde vi hos mina föräldrar för att få hjälp). På morgonen när familjen ser i vilket skick jag är i så vill mamma ringa på en ambulans men jag säger att det kanske räcker om vi ringer till avdelningen. Vi får då beskedet att åka direkt in. Min lunga ska dräneras igen (vilket jag absolut inte vill för det känns som en kniv i lungan varje andetag och det blev värre efter förra dräneringen) och läkarna behöver kolla upp min syresättning. Jag blir inlagd igen och ligger kvar på Gynekologavdelningen men slipper en ny dränering för läkaren tyckte att det var en för stor risk för det var inte så mycket vätska i lungan ändå. När jag ligger på gynekologiavdelningen så känner jag hela tiden att jag kanske ligger på fel avdelning eftersom det är levern som är mitt problem. Efter att jag har legat inne några dagar kommer en läkare som jobbar på Akutavdelningen upp och pratar med mig. Han säger att dom har märkt att mina infektionsvärden försämras hela tiden och jag behöver ha mycket mera uppsikt och vård så jag får flytta ner till akutavdelningen.

Nu ligger jag inkopplad till en monitor som visar min puls, syre och blodtryck hela tiden och jag får även syrgas i näsan. Min största skräck är att det ska behöva bli en till operation eftersom den förra dräneringen inte var lyckad och blodet ligger kvar i magen. Min feber fortsätter att stiga och efter några dagar kommer läkaren in och säger att nu måste vi nog tyvärr operera igen. Det här blir ett extremt  hårt bakslag för jag tänker direkt på hur jag mådde efter förra operationen. Jag ringer till mamma och Erik och gråter och båda kommer direkt. Min pappa jobbar utomlands och hade behövt åka tillbaka till Kina efter sommaren men bokade direkt en ny biljett till Sverige när han fick veta att det blev en ny operation. Den här gången öppnade dom upp på ett nytt ställe lite diagonalt ca 10 cm stort snitt precis ovanför levern och läkaren tog bort två liter blod som hade börjat koagulera. Efter operationen hamnade jag på uppvaket igen och en sjuksyrra frågade mig om jag inte hade varit där tidigare eftersom hon kände igen mig. Just den dagen fick det inte komma in besökare på uppvaket men jag hörde hur två i personalen pratade om att det var en mamma som försökte ta sig in och jag hann precis tänka ”undra om det är min mamma” innan jag ser henne komma fram till min säng. Ganska kul mitt i allt det jobbiga. Efter uppvaket fick jag komma tillbaka till akutavdelningen och där fick jag ligga kvar i några dagar med två dräneringar ut från magen. När det inte kom så mycket mer ut ur dräneringarna så togs dom bort och jag fick även två påsar blod för att jag hade så lågt blodvärde att det var omöjligt för mig att hålla mig vaken några längre stunder och efter klockan sju på kvällen var det helt omöjligt att vara vaken. Efter att jag hade fått blodet så blev det en extremt skillnad. Nu kunde jag hålla mig vaken och till och med läsa lite och dagen efter blev jag utskriven.

Den här gången trodde jag verkligen att nu räcker det. Det gjorde det inte, en vecka senare blev jag sämre igen. Feber låg stadigt på 39 grader så jag märkte inte ens om jag hade feber eller inte för jag hade blivit så van vid det. Jag var på återbesök varje vecka på Karolinska för att lämna blodprover för att dom skulle kunna hålla koll på mina värden. På fredagen hade jag både lämnat blodprover och röntgat magen och vi hann inte ens lämna sjukhuset innan en sjuksköterska ringde till mig och sa att jag skulle komma direkt till akutavdelningen för att jag var inlagd igen och skulle göra en till dränering ifrån levern. Varje gång jag blev inlagd kändes det otroligt tungt för jag inte skulle få vara med Erik och Juno hela tiden. Vi gick till akutavdelningen och jag fick samma rum som jag hade varit i bara för några dagar sen. Ganska direkt kördes jag iväg till ultraljudet och fick göra min fjärde dränering på levern. Efter dräneringen var färdig fick jag besked om att jag skulle byta avdelning till Kirurgmottagningen. Det var första gången sen den här resan började som jag skulle behöva dela rum (jag hade alltid fått egna rum så att Erik och Juno skulle kunna vara där hela tiden utan att behöva ta hänsyn till besökstider.) Nu fick jag dela med en kvinna som hade skallskador och väldigt mycket huvudvärk så det gällde att Juno var på ok humör så att det inte skulle bli för jobbigt för min granne. Jag låg inlagd några dagar och sen fick jag åka hem med dräneringen kvar tills återbesöket nästa vecka. Det kom lite vätska i påsen varje dag men en vecka senare så togs den bort.

Jag fortsatte att besöka KS och fick ett direktnummer som jag skulle ringa om jag kände mig det minst sämre. Vi alla hade förhoppningen att  fyra dräneringar på levern och en på lungan skulle räcka. Den här gången var jag hemma i två veckor men sen började febern långsamt stiga igen. Jag fick komma tillbaka till sjukhuset och göra en ny röntgen. Blodansamlingen i magen hade tryckt ihop lungan och som följd av det fick jag även en lunginflammation. Det fanns fortfarande kvar blod i magen, en boll på ca 11×10 cm så en ny dränering bokades in dagen efter. På alla tidigare dräneringar hade läkaren lagt in en slang och sen låtit blodet rinna ut självmant. Den här gången uppskattade han hur mycket blod det fanns i levern och sen så drog han med hjälp av en spruta ut en halvliter gammalt blod. Efter det fortsatte det rinna sårvätska och jag blev inlagd igen två nätter på  kirurgmottagningen.

Det var sista gången jag blev inlagd och sen dess har jag inte hamnat på sjukhuset igen. Junos första sju veckor i livet tillbringade jag mer eller mindre på sjukhuset och sen en sväng till några veckor senare. Jag mår mycket bättre nu men jag måste fortfarande vara väldigt försiktig för det finns en förhöjd risk att jag kan få lunginflammation igen eftersom lungan fortfarande inte är helt återhämtad. Levern har troligtvis även kvar lite blodblandad vätska och har ännu inte läkt helt. Läkarna säger att jag får räkna med en bra bit in i nästa år innan jag är helt återställd. Just nu jobbar jag halvtid hemifrån och då har Erik hand om Juno och dom andra dagarna är jag hemma själv med henne. Hon var fyra månader gammal första gången jag hade hand om henne själv.

Under all den här tiden har Erik tagit så otroligt fint hand om Juno och han och min familj har verkligen vart där för mig 100%. Varje dag kom Erik och Juno till sjukhuset och även någon från min familj. Jag har verkligen fått ett starkare band till alla i min familj och vet hur otroligt viktigt det är att man ställer upp för varandra. Det här har ju inte bara varit jobbigt för mig utan en extrem påfrestning för alla nära. Erik hann tro att han skulle bli ensamstående pappa. Mamma klarade inte av att höra telefonen ringa för hon var rädd för att det var dåliga besked så alla fick smsa istället. Dom gångerna jag var hemma gick alla i familjen på tå och var oroliga för hur jag mådde, det kunde räcka med att jag hostade till för att alla direkt vände sig mot mig och frågade oroligt hur det var. Förutom den närmsta familjen så har även mina släktingar varit ett fint stöd med besök och sms. En annan person som var otroligt viktig i allt det här var min kompis Anna. Hon kom in direkt dagen efter att hon fick veta vad som hade hänt och satt med mig tillsammans med sin son Hampus nästan en hel dag när jag väntade på besked om jag skulle behöva göra en dränering eller inte (det var innan min första dränering så jag var ganska rädd för det.) Även mina gamla klasskompisar ifrån Eskilstuna kom över direkt när dom fick veta att jag låg kvar på sjukhuset och hade med sig tidningar och böcker! Det betyder otroligt mycket att få besök utan att man bett om det eller ens vet om att dom är på väg utan helt plötsligt ser man bara några fina bekanta ansikten i dörröppningen. Tack för det!

Nästa vecka fyller Juno fem månader. Under den här tiden har jag inte bara varit sjukskriven heller utan avslutat mitt största jobb hitintills med SR. Erik har varit hemma med Juno fram tills att mina deadlines var avklarade och alla på Sveriges Radio har varit så himla fina och förstående och inte stressat på då saker och ting blev lite försenade eftersom jag åkte in på sjukhuset en gång till. Nu är allt inlämnat och jag ska börja skicka ut förfrågningar om mera jobb så jag kan jobba fulla dagar på mina jobbdagar. Men mest av allt njuter jag av att jag är stark nog att lyfta Juno, leka med henne och kunna lämna lägenheten utan att bli helt utmattad. Under den svåraste perioden var jag rädd för att jag aldrig skulle kunna få ett lika starkt band till Juno som Erik hade men nu är jag inte det minsta rädd för det längre. Allt det här som har hänt har jag delat upp i två delar. Juno är det bästa vi har och hon har ingenting med det här andra att göra för det är det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Men för henne skulle jag göra det igen! Hon är den mest fantastiska flicka jag vet! Otroligt glad och sugen på livet och som tycker att det bästa som finns är att stå (med hjälp) och prata högt! Under hela den här tiden har vi kunnat få tröst i att även om vissa saker varit fruktansvärt jobbiga så har Juno hela tiden varit pigg, frisk och lyckligt ovetande om omständigheterna. Hon är den finaste jag vet och jag älskar min lilla familj så himla mycket!