Även om man vet hur man ska göra är det ju inte säkert att man gör så. Lättare är det att säga till anda hur man ska göra, så det tänkte jag göra nu. 😉

Det jag tänkte predika denna gång är vikten av att tillåta sig själv att rita ”fult”. Om det finns något som är hämmande så är att alltid förvänta sig ett resultat när man plockar upp pennan. Det bli omöjligt och ohållbart, i alla fall är det så för mig och jag tror nog ändå att det gäller även andra förr eller senare.

Jag vet ju intellektuellt att det inte gör något om det blir fel men ändå brottas jag med mig själv. När det känns fult så känns det misslyckat och när det känns misslyckat är det EXTREMT lätt att köra fast. Jag är medvetet om att jag inte alltid behöver prestera men det är klart att det är roligare när det blir fint än fult. Men hur ska det kunna bli fint om det aldrig tillåts att vara fult?

Just i det läget är jag nu. Tvärstopp och huvudet fullt av känslan av att allt blir fult. I slutet av februari ska jag ha en liten utställning och det är ett perfekt tillfälle för mig att göra lite nytt samtidigt som jag vässar till min portfolio massor. MEN JAG HAR KÖRT FAST!! Spärrarna finns och jag har inte gjort en enda egen bild än på detta år. Beställningsjobb är en helt annan sak. De lyckas komma ut, det är de egna illustrationerna som fastnar. Ibland kan det vara bra att ge sig själv regler bara för att få bort spärren. Det kan vara att ta bort suddet. Plocka fram pappret eller ritplattan och sen ge varje gubbe eller figur max 1 minut.

Så fick det bli. Ett gäng mer eller mindre fula ansikten och ni får se de i sin grövsta form. Lite ont gör det att lägga upp saker man inte är så värst nöjd med men värre är det att sitta fast. Varje gubbe fick ca 30 sek på sig, ingen ”gör om gör rätt” och det kändes faktiskt lite lättare att andas efteråt.

Ska nog lägga upp lite grova skisser varje dag så den här spärren släpper!